"Välkommen tillbaka till livet" fick jag höra här om dagen. Och ja, jag är nog tillbaka nu.

Jag har förändrats sjukt mycket under två år. Lilla blyga Helen som inte alls är så blyg längre. Tillbakadragen men inte alls som förut. Jag är mycket lyckligare nu också än för ett år sen. Berättar mer vad jag känner och bygger upp mig själv igen.

För jag blev totalt nedbruten. Bråkade med mina vänner. Hade känt mig så utfryst och nästintill mobbad. Och samtidigt som det levde jag dagligen i ett helvete hemma. Blev psykiskt misshandlad. Fick höra att jag var ett misstag, att jag skulle bli mördad, blev kallad massa fula ord och även små obetydliga smeknamn tog så hårt eftersom jag fick höra dom varje dag.

Jag var livrädd. På riktigt. Visste inte om jag skulle dö när jag gick ut gråtandes från toaletten. På nätterna fick jag ligga vaken i timmar för att försöka få katterna att vara tysta så det inte skulle bli något bråk. För det var faktiskt det värsta. Se katterna råka illa ut. Det tog mer på mig än sakerna som hände mig. Att höra att katterna ska bli dödade och se dom sitta utanför fönstret mitt i vintern, utan att få släppa in dom, det var som en kniv i hjärtat. Det är så man skadar mig på riktigt.

Det var hemskt att inte kunna gråta heller. Jag fick gå in i köket eller på toaletten och gråta, annars fick jag kväva gråten under täcket. Kunde inte göra ljud ifrån mig. Sen fick jag sitta upp en stund så att tårarna rann undan men jag fick ändå ofta stå med en iskall tesked på ögonlocken på morgonen innan jag skulle till jobbet.

Över ett år av allt detta fick mig att vilja ge upp. Jag funderade på att ta livet av mig. Bara för att lära henne en läxa. För att hon skulle få dåligt samvete. Diabetes medicinen stod ju där i skafferiet. Och man kunde ju åtminstone hamna i koma om man tog massa såna piller. Det hade jag kollat upp, många gånger. Så där satt jag en kväll. Inne på toaletten och grät. Spände musklerna för att ställa mig upp och gå till skafferiet men så tänkte jag att jag ska ju jobba imorgon. Och jag kan inte lämna mina två missar. Så jag satt kvar, torkade tårarna och gick ut igen. Så nära var det.

Jag testade även att ta fram kniven när det var som värst. Gjorde några streck på armen och det kändes bättre. Det blev ett sätt att hantera ilskan. Gjorde det bara några gånger men ärren finns ju kvar. Och jag är fortfarande rädd att jag ska falla tillbaka till det igen.

Hon flyttade i maj, efter ett och ett halvt år. Det var en lättnad men jag var fortfarande på botten. Mådde piss och tänkte på allt dagligen. Träffade en kille som jag blev vän med. Jag berättade allt för honom och har aldrig känt en sån lättnad i mitt liv. Jag mådde helt plötsligt så mycket bättre. Innan hade jag inte berättat för någon och inte heller sagt emot allt skit jag fått. Jag hade varit helt tyst. För sa du emot, då jävlar. Dit ska man inte ta det. Det har jag lärt mig.

Livet rullade på, mådde bättre när jag fått allt ur mig men var inte ihoplappad än. Jag träffade en kille. En snäll kille som verkade vara lite trasig han med. Vi började umgås och lära känna varandra mer. Jag öppnade mig och blev bara gladare och gladare. Det fanns inte plats för några andra tankar än honom.

Och här är jag nu, med en fantastisk pojkvän som stöttar och pushar mig. Som hjälper mig framåt. Jag är så tacksam att jag har honom. För nu är jag lycklig. För första gången i mitt liv. Det är hans förtjänst men framförallt min. Det är ändå jag som tillåtit mig själv att öppna mig, att prata om det och att gå framåt. Jag har mycket att jobba på men jag är så mycket gladare än vad jag var för ett-två år sen. Det är ett vinst för mig.

Så som han sa: Välkommen tillbaka till livet Helen.

Idag startade jag dagen med en pw till fågeltornet. Jätteskönt och solen lyste på. Det blev ingen frukost när jag kom hem för då skulle mamma och jag gå ut och äta lunch. Vi åt på Smörgåsboden och jag tog en räk och kräftsallad. Mums! Efter det tog vi en promenad runt där vid Nibble igen. Jag hade svarta jeans så det blev ganska så varmt. Fick ta av tröjan och gå i bh.

Jenny kom hit och vi satt ute på baksidan och pratade och solade ett tag. Fick lite färg. Eller rättare sagt blev jag röd. Hoppas det försvinner under natten så jag kan sola imorgon igen.

Lite senare kom Anna hit och sen mamma och så åkte vi till Avesta och handlade lite. Köpte bl.a fil och müsli som ska bli min frukost dom kommande dagarna. Är skönt att få byta ut gröten ibland.

Nu är det dags att sova så jag kommer upp tidigt imorgon. Night.